Vetenskapen och Tron

En fråga som säkert majoriteten av alla kristna någon gång funderar över, är hur vetenskapen och tron relaterar till varandra. Är vetenskapen ett stort hot mot den kristna Guden, eller öppnar den dörrar för nya förståelser av Bibel passager och områden vi tidigare inte visste speciellt mycket om?
Behöver kristna känna sig hotade och omvänt, behöver vetenskapen känna sig hotad av kristna?
Vi kan lätt hitta många frågor som är värda att fundera över.

Bland historiker idag blir det mer och mer känt att den tidigare bilden där religionen stod i konflikt med vetenskapen, är djupt missvisande. Bilden är långt mer komplex än man tidigare trott. Detta vet de allra flesta historiker, dock möts vi ständigt av samma konflikt argument mellan vetenskapen och tron i populär litteratur och viss media. Sam Harris, Christer Sturmark, Richard Dawkins är ett fåtal som sprider denna propaganda vidare, trots att vissa av ovan nämnda borde ha kommit i kontakt med kolleger i deras universitets långa korridorer, som kunde upplysa dem om verkligheten.

När Upplysningens genomslag var fullbordat ställdes teologer inför en helt ny utmaning i att försvara sig inför den sekulära filosofi och vetenskapstro som etablerades inom akademin. Ett återkommande drag är att oavsett vilken teologisk riktning/skola vi betraktar, kommer vi upptäcka samma tendens.
TRON blev något som man slet loss från sanningkriterier, den kunde omöjligt testas eller visas vara felaktig, den rörde sig i en egen sfär. Sekulär filosofer hymlade inte om att det var just denna sfär de ville se tron inom. Hedenius föregångare Axel Hägerström skrev:

”Det ges endast ett sätt att rädda religionen från undergång, och det är att slita den helt lös från sanningsfrågan”, skrev exempelvis Uppsalafilosofins fader Axel Hägerström".

(Stycket som följer är citerat från mig själv, källförteckning till noter hänvisas till länken)

Vidare kan man höra i modern retorik samma utlåtanden. Det intressanta är att man från en sådan utgångspunkt får en privat tro, utan konsekvenser eller inflytande, en närmast blind tro. Ytterligare en intressant aspekt i det hela är att både extrema liberal teologer som Bultmann eller dialektiska teologer som Barth, eller teologer från Lundaskolan, trots olika uppfattningar kring viktiga områden i dogmatiken, alla på sitt sätt tog tron till samma sfär, dock med olikheter.

Motiven kunde vara olika: för Bultmann var det en hängiven övertygelse om att Upplysningen skalat bort det oäkta i tron som drog honom till sfären. Då han ansåg att Jesus var en kultlegend som evangelierna utvidgat[10]och att detta gjorde det svårt att tala om den verkligt historiska Jesus[11], så blev Kerygman det viktiga som fanns kvar. I förkunnelsen lever Jesus. Bultmann ville rädda det som kunde räddas av den sanna tron och den tron hade ingenting med sanningskriterier att göra, tvärtom var ett försök att argumentera för sin tro eller intellektuellt ta ställning genom att överväga argument en ödeläggelse för trons innebörd:

”Should an attempt at proof succed, this would mean the destruction of faith. Only a decision to believe wholly apart from evidence will bring one into contact with the existential significance of the gospel”.[12]

För Barth var motiven annorlunda, i sin dialektiska teologi var teologin ett anspråk på att vara tal om Gud.[13] Teologins uppgift var som vägröjare, inte utläggare. Det var språket som kunde vara den tänkbara utvägen för att tala om Gud[14], en till synes ganska fruktlös väg om man ska citera Barth själv när han skriver om Gud:

”He meets us as the One who is hidden, the One about who we must admit that we do not know what we are saying when we try to say who He is”.[15]

För Barth fanns det ingen kunskap eller erfarenhet som inte är mänsklig. Kanske var det även därför han till skillnad från de svenska teologerna aldrig förutsatte en Gudskontakt eller Gudsgemenskap till grund för att kunna tala meningsfullt om Gud.[16]För Barth gick Gud inte att nå genom förnuftet eller logiken, han stod bortom dessa verktyg.

När vi kommer till de svenska teologerna hittar vi samma sfär av andra orsaker. Här verkar det dock mer konkret ligga till grund en naturalistisk filosofi (naturalism) som pressar teologerna att hitta lösningar för tron på ett konkretare sätt än hos Barth.[17]För Nathan Söderblom blev tron en historisk fortgående uppenbarelse, där religionen och vetenskapen blir två perspektiv på samma verklighet. I en flört med pietismen brister Nathan sedan ut i extas att teologin baseras på det inre livet och fromheten.[18]

För Billing hörde evangeliet och tron till det inre området som inte kan gestaltas i det yttre. Trons innersta väsen är någonting privat, med andra ord. Denna tro får man genom evangeliet som föder tron, men man kan inte förfoga över den.
Anders Nygren ser mig som en av de mest motsägelsefulla av de svenska teologerna i sin egen argumentation. Under krigstiden inspirerades han av den anglosaxiska filosofin, och gör ett uttalande som skulle göra självaste Axel Hägerström varm inombords:

”Religionen är en autonom erfarenhetssfär som till följd av sin ateoretiska karaktär omöjligt kan komma i konflikt med den profana vetenskapen”.[21]

Nygren gör för det första ett kategoriskt misstag enligt mig då han likställer alla religioner. Världsreligionerna till sitt fundament och innersta väsen har olika anspråk när det gäller hur de är bundna till den historia vi lever i. Nygren gör enligt mig en grov och felaktig förenkling. Vidare verkar han som jag nämnde inte vara stringent i sina tankar. För när vi pratar om tron som en privatsak proklamerar Nygren: ”Lika gärna kunde man stämpla kulturen i dess helhet såsom uteslutande vars och ens privata angelägenhet”.[22]Om alla religioner är ateoretiska och omöjligt kan komma i konflikt med den profana vetenskapen (och sekulära filosofin) blir den inom den privata sfären. Jag har svårt att se hur man kan resonera annorlunda. Möjligtvis ska det vara genom att gå känslans väg, men vem skulle acceptera att en sådan tro skulle kunna tala till en verklighet i nuet, med auktoritet? Religionsfilosofin och teologin hade enligt Nygren två olika uppgifter:

a) Religionsfilosofin kan visa att religionen i kulturen har en given roll.

b) Teologin kan fylla denna roll med innehåll som endast finns inom ramen för den kristna tron.[23]

Den sista som redovisas blir Gustav Aulen. För honom baseras tron på det levande Gudsordet och teologins roll är att avgöra vad som är viktigt och mindre viktigt, i detta fungerar teologin som en endräktverk för kristenheten. Kärnan i det kristna livet är ett religiöst förhållningssätt till livet. Religionen är en gripenhet och ett livsförhållande till Gud. Teologin måste vara vaksam och slå vakt mot intellektualismen både utanför och innanför teologin själv och värna om den levande Gudsgemenskapen.[24]Dock ansåg även den Schleiermacher-influerade Aulen att tron går utöver det mänskliga tänkandet med gör tillvaron meningsfull och på sitt sätt förnuftig.[25]

Lundateologin kan sammanfattas med att de starkt betonade skillnaden mellan den religiösa tron och vetenskapens domäner. Ofta beskrivs det hur teologen undviker att vara på samma område som vetenskapen, istället flyttas tron till sin egen sfär. Dock anser jag mig kunna säga att teologerna inte bara gjorde detta för vetenskapen, utan snarare på grund av filosofin som användes med vetenskapen som plattform[26]. Men detta är en parantes i sammanhanget. De teologer jag presenterat är barn av sin tid och hade sina förutsättningar och klimat att arbeta inom. Det finns utifrån det jag presenterat två gemensamma nämnare som jag ser det bland dessa teologer. De var alla tvungna att handla utifrån det nya intellektuella klimatet som kom med upplysningen, och de var alla ute efter att rädda det som de ansåg vara den sanna kristna tron, dock kunde orsakerna och vägen dit se markant olika ut.

--- SLUT CITAT ---

Detta som jag skrivit om ovan visar fragment av hur man reagerade på den nya sekulära filosofin och vetenskapen i upplysningens anda. I nästa inlägg vill jag skriva mer om nutid och hur man kan förhålla sig till vetenskapen och tron.

* Fram till dess kan läsaren fundera på hur denna betraktar ordet tro. Är den blind? Har den relevans för verkligheten vi lever i, eller bara för den privata personen?

Johannes Forsberg

En bok för alla kristna!

Efter ett tags frånvaro på bloggen tänkte jag nu presentera en bok som jag anser vara så bra att alla kristna borde läsa den. Problemet är att den för närvarande endast finns på engelska. Planer finns på att översätta denna bok till svenska, jag hoppas att detta snart inträffar.

Men vad är det då för bok som jag talar om?
Jo, jag menar William Lane Craigs fantastiska bok "Hard Questions, Real Answers". Ni som brukar läsa Craig vet att det är en kristen filosof och teolog. Denna bok lämnar dock "det akademiska" till sidan, och Craig samtalar mer som kristen till andra kristna. Det är därför en lättillgänglig läsning boken erbjuder. Och områdena han tar upp är både intressanta och aktuella:

* Tvivel
* Obesvarad bön
* Misslyckande
* Lidande och ondska I
* Lidande och ondska II
* Abort
* Homosexualitet
* Kristus, den enda vägen

De tre första kapitlen i boken rör hur vi som kristna kan förhålla oss till tvivel, obesvarad bön och misslyckanden. Från kapitel 4 och framåt går sedan Craig in i de aktuella debatter som rör sexualitet, abort och pluralism. Jag ger bara ett exempel på bokens innehåll som handlar om misslyckande.

MISSLYCKANDE
Craig trodde länge att om man bara var i Guds vilja och levde rätt som kristen kunde man omöjligt misslyckas med det man företog sig. Han fick dock snart skäl att fundera djupare kring detta. Craig berättar om när han tog sin doktorstitel i Tyskland under den världskända teologen Pannenberger. Craig forskade här på Jesu uppståndelse som en historisk händelse och hans skriftliga arbete gick igenom utan problem. I Tyskland har man dock även en muntlig examen för att få ta sin doktor. Craig försökte under en längre tid att nå Pannenberger för direktiv i sin läsning, men lyckades inte få till något möte med den upptagne teologen. Till slut sa en redan färdig teol.dr att Pannenberger bara ställde frågor om sina egna böcker. Utan att ha fått tag på Pannenberger följde Craig direktiven från sin kollega (som redan doktorerat inför Pannenberger, och därför borde veta). Han läste allt av Pannenberger och såg till att kunna alla hans argument. Väl på den muntliga examinationen ställs inte en enda fråga om Pannenbergers böcker.

Craig blir underkänd trots att han var säker på att det var Guds vilja att han skulle doktorera i Tyskland får han snopet resa hem till USA igen med sin familj. Väl hemma upptäcker han att: oavsett detta misslyckande, är hans familj och vänner fortfarande där och stöttar honom. Detta fick honom att fundera på vad som egentligen är det viktiga i livet och hur han prioriterat sin tillvaro felaktig.
Ett år senare får han en ny chans. Craig beskriver i boken att han läser in alla viktiga personer i kyrkohistorien och samlar på sig meterhöga anteckningar som han till stora delar memorerar. Den muntliga examen går denna gång utmärkt och Craig blir dr i teologi under Pannenberger, med rätt prioriteringar i sitt eget liv.

Kapitlet innehåller givetvis mycket mer som understöds av Bibeln. Detta var dock bara ett exempel ur boken.


AVSLUTNING
Boken är väl underbyggd både teologiskt och filosofiskt och jag anser att boken är mycket bra för alla kristna att läsa. Speciellt skulle jag vilja se denna bok ligga på varje pastors och prästs skrivbord i detta avlånga land.

Politik och Svenska kyrkan

Enmansutredaren Hans Regners förslag att samkönade par ska kunna ingå äktenskap (idag har de endast rätt att ingå partnerskap) har varit ute på remiss i Svenska kyrkan. Svaren från de olika instanserna har varit tvetydiga och debatten på det senaste kyrkomötet visar på en djup kluvenhet. Frågan om vigsel av homosexuella splittrar Svenska kyrkan.

Det mesta talar dock för att Svenska kyrkan kommer att få bekänna färg i frågan om en inte alltför avlägsen framtid. Eftersom alla partier utom kd nu vill införa samkönade äktenskap kommer med största sannolikhet den svenska äktenskapsbalken snart att förändras. Om Svenska kyrkan vill behålla vigselrätten i framtiden kommer man således vara tvungen att acceptera att viga både heterosexuella och homosexuella par. Med andra ord: en förändring av äktenskapsbalken kommer att tvinga Svenska kyrkan till att säga ett ja eller ett nej till vigsel av homosexuella i kyrkan.

Vad Svenska kyrkans slutgiltiga besked i frågan om vigsel av samkönade par i kommer att bli är svårt att sia om. En kraft som verkat för en positivare syn på vigsel av homosexuella är socialdemokraterna. Deras inflytande är inte begränsat till kyrkomötet. Också i media gör företrädare för den socialdemokratiska kyrkopolitiken ständigt sina starka röster hörda i frågan – den mest inflytelserika av dessa tillhör utan tvekan Aftonbladets politiska chefredaktör Helle Klein. Hennes uppmaning i Aftonbladets ledarkrönika 24/9 till hur kyrkan ska ställa sig till äktenskap för homosexuella går inte att misstolka: ”Välsigna kärleken. Sluta diskriminera.”

Vilken ordning vill då Klein och andra socialdemokrater ha i Svenska kyrkan? En ledtråd finner vi i Kleins analys av den vid det tidiga 1900-talet så inflytelserike och nationalistiskt inriktade teologen J A Eklund. Det han kan lära oss idag är, enligt Klein i sin blogg 3/10, att det är ”människors livssituation här och nu – kontextualiteten som ska vara utgångspunkten. En folkkyrkan kan aldrig förakta folket.” Kyrkan bör därmed anpassa sig efter folket eller mer radikalt uttryckt: folket bör bestämma kyrkans utformning.

Helle Kleins tankegångar passar bra ihop med hur socialdemokraterna har bedrivit sin kyrkopolitik alltsedan andra världskrigets slut. Det uttalade syftet har varit att göra om Svenska kyrkan till en öppen och demokratisk folkkyrka. Svenska kyrkan skulle bli en del av det svenska folkhemmet. Idealet har varit en kyrka som sätter folkets behov i centrum och som styrs utifrån demokratins principer. Med folk avses här inte kyrkofolket utan svenska folket i allmänhet. En konsekvens av denna syn är att kyrkan borde styras av folket – vilket i praktiken innebär att makten samlas hos politikerna eftersom de är folkets valda företrädare.

Att socialdemokraterna har haft ett enormt inflytande över Svenska kyrkan under 1900-talet går inte ta miste på och man har i stor utsträckning lyckats uppnå sina kyrkopolitiska mål: att överföra de socialdemokratiska principerna på Svenska kyrkan. Ett tydligt tecken på detta är att den socialdemokratiska kyrkosynen genomsyrar Lag om Svenska kyrkan – som sedan år 2000 reglerar Svenska kyrkans relation till staten – där det bl.a. står att Svenska kyrkan ska vara en öppen och demokratiskt styrd folkkyrka. Trots att Svenska kyrkan numera inte längre officiellt är en statskyrka, innebär lagen i praktiken att staten fortfarande har ett starkt inflytande över Svenska kyrkan.

Vi kan alla lära oss något av Svenska kyrkans belägenhet. När staten har makt över kyrkans lära blir konsekvenserna allvarliga. Ett vanligt förfarande inom Svenska kyrkan har varit att de kristna värderingarna har fått ge vika för andra politiska intressen. Det är så vi måste förstå den nu aktuella frågan om vigsel av homosexuella. Trots att Bibeln är kristallklar i sin uppfattning att homosexualitet är synd, kan starka politiska krafter åstadkomma att Svenska kyrkan officiellt kommer att inta en positiv hållning till äktenskap för homosexuella. Med all säkerhet skulle en sådan utveckling för Svenska kyrkan innebära ytterligare en urvattning av den kristna tron och en minskad respekt för Bibelns auktoritet. Många gånger tycks Svenska kyrkan framstå som mer lik en demokrati än en teokrati. Demokratiska ideal för med sig mycket gott, men när dessa blir det överordnade perspektivet i kyrkan är någonting fel. Kyrkan fungerar som den ska endast då Gud är vid rodret. Här hade Svenska kyrkan kunnat lära sig något av sin egen portalgestalt Luther, som inte minst i sina tankar om de två regementena (kyrkan och den världsliga överheten) ofta betonade hur kyrkans verksamhet förvanskas – och hindras från att utföra sin av Gud bestämda uppgift – när den världsliga makten får påverka dess lära. Låt oss hoppas att Svenska kyrkan i större utsträckning blir medveten om den problematiken i framtiden!

Leif Svensson

Gud, media och samhälle

Här kommer en något försenad reflektion kring panelkvällen på Vasakyrkan i Umeå om Gud, media och samhälle den 12/10.

Debattledare var ingen mindre än tidningen Dagens chefredaktör Elisabeth Sandlund. De andra deltagande i paneldebatten var Henrik Berglund (ägare av Din bok i Umeå), Torkel Lindahl (präst, som numera arbetar som datakonsult), Gunilla Kärnlund (KD-politiker), Karin Bernspång (journalist sedan ca 20 år) samt Robert Jacobsson (ägare av Radio Umeå).

Det första diskussionsämnet för kvällen var relationen mellan stat-kyrka. Framförallt ventilerades åsikter om politikens relation till kyrkan. Samtliga var överens om att den typ av partipolitik som har karaktäriserat Svenska kyrkan under lång tid inte är något positivt: partipolitik och kyrkan hör inte ihop. Samtidigt efterlyste några av debattörerna att kyrkan tar upp mer plats i politiken i framtiden, i synnerhet i den meningen att kyrkan har ett ansvar för landets sociala förhållanden. Således: politik har inte i kyrkan att göra, men kyrkan har i politiken att göra.

Efter det kom man in på kyrkan och skolan. Frågan om skolavslutningar ska få äga rum i kyrkan möttes av ett jakande svar av samtliga i panelen. Torkel delade under diskussionen av det här ämnet med sig av en intressant uppgift: det finns lärare på Umeå Universitet som är förbjudna att delta i avslutningar i kyrkan anordnade av studenterna. Det förhåller sig t.o.m. så att lärare som deltar i sådana avslutningar hotas med disciplinära åtgärder. Mycket intressant skulle det vara att få ta del av hur representanter för Universitetet motiverar denna hårda inställning till avslutningar i kyrkan. Det är förstås inte speciellt överraskande eftersom den svenska universitetsvärlden (liksom Sverige överhuvudtaget) länge har genomsyrats av liberala idéer om att den offentliga sfären ska vara en neutral plats (religion förpassas strängt till det privata och har därmed inget att göra i t.ex. skolavslutningar) samt positiviska förhållningssätt som gör det svårt att få vetenskap att gå ihop med religion (vetenskap betraktas som det förnuftiga medan religion uppfattas som något irrationellt och farligt). Dessa två synsätt är mycket effektiva i att begränsa kristendomens inflytande i Sverige idag. Det är viktigt att vi kristna verkligen vågar ta plats i offentligheten och visa att kristendom kan vara en positiv social kraft i samhället. Tyvärr finns det så många fördomar om kristen tro i dagens Sverige och det finns ett skriande behov av att vi kristna låter våra liv bli levande vittnesbörder om vem Gud verkligen är. Sverige behöver inte mindre av Gud utan mer.

Kvällens sista debattämne var kristendomen och media, speciellt diskuterades om särskild hänsyn ska tas till trosåskådningarna vad gäller det som publiceras i media. Återigen var panelen rörande överens: yttrandefriheten måste försvaras och allt ska vara tillåtet att publicera. Här hade jag önskat att man i större utsträckning hade kommit in på den moraliska problematiken med publicering i media. Följer inte alltid ett ansvar med yttrandefrihet? Bör inte media också låta hänsynen till människor stå långt fram? Enligt lagen har vi yttrandefrihet i Sverige, men även om det mesta enligt lagen kan publiceras så innebär detta inte att somligt inte är moraliskt förkastligt att publicera. Jag tycker vi pratar alldeles för mycket om rättigheter i den svenska debatten och alldeles för lite om skyldigheter och ansvar – detta är ett problem också inom kyrkan.

Några sammanfattande intryck. Negativt var att de olika ämnena enbart behandlades väldigt ytligt. Naturligtvis sätter tid och annat begräsningar på vad som kan sägas en sådan här gång. Och vi får inte glömma bort det positiva i att kyrkor ger utrymme åt den här typen av ämnen som är relevanta för oss kristna i dagens Sverige. På så sätt ökas kunskapen om de problem som vi kristna står inför i dagens samhälle och hur dessa problem kan hanteras. Slutligen var det glädjande att stor publik samlats denna kväll på Vasakyrkan – såväl ung som gammal. Kanske ett tecken på det behov som finns för den här typen av samtal i kristna sammanhang i Sverige?

Leif Svensson

Svar till Roger!

Hej Roger!

Jag hoppas Du inte upplever mig arrogant för att jag tar tid på mig att svara. Jag har ganska mycket att stå i just nu och eftersom jag själv inte är historiker, utan snarare nån form av filosofisk teolog, kan jag inte lika mycket historia som exempelvis Leif, eller Dig själv. Anledningen till mina sena svar beror dock ingenting på min skolning, utan på min tid.

Du hänvisade till en artikel från Carrier, där han enligt de historiska kriterierna presenterade av Behan kom fram till samma slutsats som Dig själv.
Jag måste erkänna att jag inte haft tid att läsa hela den artikeln. Men du ger poängen i den. Problemet är bara att Carrier själv inte är lika säker på sin sak, om man får tro de artiklar som ligger ute. I artikeln Doctors Pronounce Jesus Dead! skriver Carrier bland annat:

So Jesus died? This is hardly news. Even I agree with the conclusion that Jesus probably died on the cross. I calculate the odds of this to be better than 98% in my own comprehensive survey of the evidence (cf. Probability of Survival vs. Miracle of my essay "Why I Don't Buy the Resurrection Story").

Jag tycker det verkar som om Carrier utgår från att Jesus existerat som en historisk person men att han dog på korset (?). Jag får uppfattningen att Carrier mer lutar mot en historisk Jesus, trots allt, men av filosofiska skäl kan han inte acceptera en uppståndelse. Denna filosofiska anledning finns säkert nedtecknad i någon annan artikel och det kanske ligger lite mer i mitt område att ta tag i denna senare. Jag anser att det inte finns några filosofiska skäl att förneka mirakler.

Detta är en annan sak. Du skriver en sak som intresserar mig mer och där vi kanske borde fokusera mer tid i samtalet:

Och min syn på att evangelierna är diktverk och inte historiska skildringar förändras inte, även om det skulle visa sig att evangelierna skrevs mellan åren 70 och 90, eftersom min uppfattning grundar sig på evangeliernas innehåll, inte deras tillkomsttid.

Det skulle vara mer intressant att ta samtalet på denna nivå, även om jag inser att min tid är bristande. Som jag förstår din kommentar nedan baserar Du inte dateringarna på externa bevis främst utan på interna bevis. Har jag förstått dig rätt? När vi samtalade var Du inne på att Lukas var baserat på Josefus och daterade därför Lukas till efter 90 e Kr. Var detta baserat på interna orsaker eller externa?

Mvh - Jag hoppas allt är gott med Dig!

Johannes

Kommentar till debatten mellan Leif och Roger (Johannes)

INLEDNING
Det var roligt att se Roger Viklund försvara sin tes om att Jesus aldrig existerat även här på vår blogg.
Viklund kritiserade både Stefan Gustavsson och Leif Svensson för att hänvisa till auktoriteter, vilket Leif svarade följande på:

Ämnar man bedriva forskning så befinner man sig i ett forskarsammanhang, där en ingående del består i en diskussion med andra forskare. När Roger skriver en bok om den historiske Jesus med intentionen att den ska vara ett inlägg i en historisk debatt får han räkna med att den betraktas i ljuset av detta och därmed blir vad tidigare forskare sagt om hans ämne i hög grad relevant.

Däremot menar jag att det finns anledning att ta det på allvar och om man instämmer i vad dessa forskare säger om ämnet har jag svårt att se något fel i att lyfta fram deras synpunkter. Dessutom är verkligheten sådan att i princip all forskning inom humaniora idag i mycket stor utsträckning bygger på vad andra forskare tidigare har sagt.

HISTORISK METOD ?
Jag tycker att Leif här slår huvudet på spiken i auktoritets frågan. Som jag nämnde tidigare var vi många som funderade över den historiska metod Viklund använder för att arbeta fram sin tes att Jesus aldrig existerat (eller, Nya Testamentets Jesus). Det är lätt att få uppfattningen att Viklund arbetar efter att titta på dateringar som fundament i sin historiska forskning. Men detta är att börja vid fel ände. Roger kanske nu kommer svara: Jag börjar inte alls där, Ni har missförstått mig.
Och det är givetvis möjligt att vi har gjort detta, för om sanningen ska fram är det svårt att få fram hur Viklund arbetar.

Historikern C. Behan McCullagh listar faktorer som historiker brukar använda för att testa historiska hypoteser:

1. The hypothesis, together with other true statements, must imply further statements describing present, observable data.

2. The hypothesis must have greater explanatory scope (that is, imply a greater variety of observable data) then rival hypothesss.

3. The hypothesis must have greater explanatory power (that is, make the observable data more probable) then rival hypotheses.

4. The hypothesis must be more plausible (that is, be implied by a greater variety of accepted truths, and its negation implied by fewer accepted truths) then rival hypotheses.

5. The hypothesis must be less ad hoc (that is, include fewer new suppositions about the past not already implied by existing knowledge) then rival hypotheses.

6. The hypothesis must be disconfirmed by fewer accepted beliefs (that is, when conjoined with accepted truths, imply fewer false statements) then rival hypotheses.

7. The hypothesis must be so exceed its rivals in fulfilling, conditions (2)-(6) that there is little chance of rival hypothesis, after further investigation, exceeding it in meeting these conditions.
(punkterna citerade från Reasonable Faith, William Lane Craig, s 183)

Vad innebär då allt detta?
Jo, kortfattat - i Rogers fall - innebär det att han måste vederlägga Jesus som en historisk person - hypotesen och ersätta den med en bättre mer trolig "Jesus har inte existerat" hypotes. Problemet är att han måste använda samma dokument som alla andra historiker för att göra detta. Roger vill här ta bort det primära dokumenten som finns i Nya Testamentet på grund av dateringarna. Men är det verkligen troligt att man kan arbeta på det sättet? Även om vi för samtalets skulle just nu accepterar de spekulativa dateringarna som Viklund presenterar, innebär detta att vi inte skulle kunna tro på det som står i dokumentet?

Den eminenta historiker Sherwin-White hävdar att källorna som behandlar den romerska och grekiska historien vanligtvis nedskrev en eller två generationer efter själva händelsen, ibland kan det handla om mycket längre tid. Ändå använder sig historiker av detta material som trovärdiga dokument för att få information[6]. Som ett exempel kan man ta de två tidigaste biografierna av Alexander den Store[7]. De är båda skrivna mer än fyrahundra år efter hans död, men ändå anses de av traditionella historiker vara pålitliga[8]. De fantasi fyllda berättelserna om Alexander den Store utvecklades inte förrän decennierna efter dessa biografier. Sherwin-White hävdar att två generationer är för kort tid för att skapa en legend utifrån en tidigare riktig historisk berättelse.

Jag ska nu inte fördjupa mig i något annat spår. Utan nöjer mig med att presentera denna modell som historiker använder för att testa en hypotes.

FOTNOT
6-8, Johannes Forsberg, Nya Testamentet - del 1, 2004

Mer om den historiske Jesus

Måndagen den 17 september publicerade Roger Viklund en replik till min analys av debatten mellan honom och Stefan Gustavsson på Kafé Station den 13 september. Jag tycker att Rogers replik var intressant och jag tänker nu ta tillfällen i akt att lämna några synpunkter på vad som där skrevs.

Den övergripande invändningen i Rogers replik (som i sin helhet finns att läsa på: http://www.jesusgranskad.se/auktoritetstro.htm) är att kärnan i både min och Stefans argumentation består av hänvisningar till auktoriteter inom historieforskningens område. Om detta vill jag börja med att instämma med Roger i att det förhåller sig så att ”[r]ätt är rätt och fel är fel, alldeles oavsett vad en majoritet för närvarande råkar hysa för uppfattning i frågan.” Majoritetens åsikt är inte någon slags sanningsgarant. Men denna insikt innebär inte att man som forskare lättvindligt ska avvisa den stora massan av central tidigare forskning som irrelevant. Ämnar man bedriva forskning så befinner man sig i ett forskarsammanhang, där en ingående del består i en diskussion med andra forskare. När Roger skriver en bok om den historiske Jesus med intentionen att den ska vara ett inlägg i en historisk debatt får han räkna med att den betraktas i ljuset av detta och därmed blir vad tidigare forskare sagt om hans ämne i hög grad relevant. Detta så mycket mer när han i sina slutsatser avviker från den vanliga uppfattningen hos forskare. Vill Roger få något genomslag i sin forskning gör han bäst i att inte som nu lämna deras åsikter därhän och ringer det inte varningsklocka när han kommer fram till en slutsats som motsäger den ledande expertisen? Visserligen har inte de ledande experterna per automatik rätt. Däremot menar jag att det finns anledning att ta det på allvar och om man instämmer i vad dessa forskare säger om ämnet har jag svårt att se något fel i att lyfta fram deras synpunkter. Dessutom är verkligheten sådan att i princip all forskning inom humaniora idag i mycket stor utsträckning bygger på vad andra forskare tidigare har sagt. Av den anledningen ser jag, till skillnad från Roger som tycker illa om att hämta stöd för sina ståndpunkter hos auktoriteter, det som både rimligt och ärligt att också i en diskussion redovisa de forskare som man själv bygger sina slutsatser på. Stefan räknade i debatten inte bara upp de auktoriteter som han hämtade stöd från, utan han redovisade också innehållet i deras argument – i detta har jag svårt att se något problem. Samtidigt bör påpekas att det i en debatt inte finns möjlighet att i detalj gå in på alla argument och allt vad forskare har sagt, som Roger konstaterade under debatten måste man ofta ägna sig åt mer övergripande resonemang. Samma begränsningar präglade också Stefans anföranden i debatten.

Vad säger då Roger själv om argumenten som majoriteten av forskarna menar ger stöd åt Jesu historiska existens? Trots att diskussionen av bibelexegeterna tar upp mycket plats i hans replik gör han där inte någon ansats att bemöta deras argument. Snarare avvisar Roger i princip den ledande expertisen (i synnerhet de kristna bibelexegeterna) och orsaken till detta förkastande är ”att många forskare inte angriper problemet förutsättningslöst utan redan från början har en förutfattad åsikt”. Här tycks Roger efterlysa objektivitet från forskarens sida. Men kan någon vara fullständigt objektiv i sin forskning? Först kan man tro att Roger anser att så är fallet, men senare kan man i hans replik läsa att ”[v]arken utgångspunkten att Jesus har funnits eller att han inte har funnits är en förutsättningslös utgångspunkt och ingendera sidan kan i så fall sägas arbeta förutsättningslöst.” Och naturligtvis förhåller det sig så att varken Roger, Stefan, jag eller någon annan kan bedriva en totalt objektiv forskning. Vi styrs alla av trosföreställningar – såväl ateister som religiösa människor – och detta präglar hela vår tillvaro och i den måste forskning också inkluderas. (För den som är intresserad av att läsa mer om hur djupt våra trosföreställningar präglar våra liv kan jag tipsa om sociologen Christian Smiths omtalade bok Moral, Believing Animals.) Samtidigt innebär inte detta att man inte bör, så långt som det är möjligt, eftersträva objektivitet i sin forskning. Men Roger slår knut på sig själv när han antyder att forskning som påverkas av icke-verifierbara föreställningar inte kan tas på allvar. Ett sådant antagande utesluter ju alla forskare och då kan vi inte ta någon forskning på allvar – inte ens den som kommer från Roger Viklunds penna. Roger tycks i sin replik efterlysa en debatt om sakinnehållet, men till detta håller han sig inte själv när han i sin argumentering mot kristna bibelexegeter nästan uteslutande uppehåller sig vid ifrågasättandet av deras objektivitetsförmåga istället för att ta tag i sakinnehållet i deras argument.

En annan sak som Roger ger utrymme åt i sin replik är det s.k. Jesusseminariet, vilket med tydlighet visar oenigheten bland forskarna i fråga om vem den historiske Jesus egentligen var. Som jag tog upp i min analys är den frågan väldigt omdebatterad och långtifrån ny, den har bland populärtyckare, intellektuella, och forskare pågått i olika omfattning ända sedan slutet av 1700-talet. Mot den bakgrunden förstår man att tankarna som reflekteras i Jesusseminariet inte är något nytt som i sig vittnar om en framtida förskjutning bland historikernas slutsatser i fråga om Jesus historiska vara eller icke-vara.

Jag ska här inte alltför mycket utveckla min syn på hur en historiker bör arbeta (Johannes kommer att ta upp det mer utförligt i ett senare inlägg), men jag kommer ändå – med uppenbar risk för upprepning – säga något om historisk metod utifrån det Roger skrivit i sin replik. Som jag skrev i min analys av debatten försöker en historiker dra sannolika och rimliga slutsatser utifrån det tillgängliga historiska materialet. Jag anser att den mest sannolika förklaringen från ett historiskt-vetenskapligt perspektiv är att Jesus faktiskt har existerat och levt i Israel för tvåtusen år sedan. (På inget ställe i min analys skriver jag att det är orimligt att tro att kristendomen inte har en verklig historisk frälsargestalt p.g.a. att religionen varit så framgångsrik, vad som har fått Roger att tillskriva mig detta vet jag ej. Av detta följer naturligtvis att jag inte heller anser en sådan tanke vara ett starkt bevis för den historiske Jesus existens.) Utan att gå in i detalj på det hela, menar jag att detta passar in både med den beskrivning som finns av Jesus i de viktiga källorna (enligt min och de flesta andra historikers slutsatser är de mest centrala källorna om Jesus evangelierna, där Jesus beskrivs som en historisk person) och den historiska miljön i Israel för tvåtusen år sedan (den beskrivning av Jesus som en apokalyptisk historisk profet som ges i evangelierna passar bra in med den historiska verkligheten). Som en historiker innebär inte instämmande i den slutsatsen att man säger att det med hundra procents giltighet måste ha förhållit sig så, man säger att man tror att det är den troliga tolkningen. De slutsatser som Roger för fram kan inte heller en historiker med hundra procents giltighet förkasta, de argument Roger ger måste av en historiker bedömas med utgångspunkt i det historiska källmaterialet. När Roger säger att det kan ha gått till så att den historiske Jesus aldrig funnits och att kristendomen grundats ur en mängd mytologiska källor, så kan givetvis en historiker inte utesluta att så är fallet men en historiker frågor sig om det är den mest rimliga tolkningen utifrån de källor som finns att tillgå. Att säga att något är möjligt eller troligt är två helt skilda ting. Roger säger att det finns exempel på religioner vars frälsargestalter historikerna inte anser har funnits. Det är sant, men är det den rimliga tolkningen i fråga kristendomen? En viktig pusselbit för att få Rogers tes – att den kristna religion är uppkommen ur en stor mängd mytologiska källor – att gå ihop är hans framhållande av gnostiska skrifter som historiska källor av minst lika stor tillförlitlighet som evangelierna och han ser ut att gå längre än så genom antydningarna att de gnostiska källornas ifrågasättande av Jesu historiska vara t.o.m. måste betraktas som ännu pålitligare än den bild som evangelierna förmedlar. Vad ska man då säga om de gnostiska skrifterna? Gnosticismen är en oerhört komplex och långtifrån enhetlig rörelse. Det fanns gnostiska grupper som menade att Jesus inte i kroppsligt gestalt hade vandrat på jorden, men de flesta gnostikerna såg Jesus som en historisk person. Sedan gör inte minst de gnostiska skrifternas sena datering – de tillkom enligt de flesta forskarna under en tidsperiod som sträcker sig från 100-talet till 700-talet – att de är opålitliga. Vidare har de i regel ett mycket starkare legendariskt inslag än vad man t.o.m. med Rogers kritiska tolkning kan finna i evangelierna. Det är en svårframkomlig väg som Roger väljer att vandra när han försöker få dessa källor att framstå som mer historiskt trovärdiga än de vi finner i Bibeln.

För mig kvarstår den dominerande positionen bland historikerna som sannolik; Jesus var en historisk person och han grundade kristendomen. Som kristen är detta också självklart – att Jesus lever vittnar både mitt och miljontals andra människors liv om i världen idag. Detta kommer historiska uppfattningar aldrig att kunna förändra.

Leif Svensson

Den historiska Jesus - Johannes kommentarer

Leifs sammanfattning av debatten är välskriven och jag känner inte direkt något behov av att skriva så mycket kring kvällen, där Gustavsson och Viklund möttes i en debatt.

Många var vi som kände oss aningen förvirrade om Viklunds historiska metod. Viklund verkar basera historia på främst på tre områden:

- Dateringar av dokumentet man undersöker
- Källor utanför dokumentet och deras tillförlitlighet (där han har höga krav)
- Finns det paralleller i andra dokument, och om detta finns bort förklarar det övriga dokument?

Viklund sa ex under debatten att om traditionerna kring ett dokument var oklara var man tvungen att se vad dokumentet i sig själv sa. Men givetvis gäller det omvända. Man utgår alltid från dokumentet i fråga, traditioner och andra källor kommer sekundärt. Lite av det paradoxala kring detta påstående var att det sas i samband med att Viklund kortfattat nämnde Apostlagärningarna, här ville han gärna datera dokumentet till 93 e Kr.

Men på vilken grund?
Om vi nu har osäkra traditioner kring dokumentet skulle vi enligt Viklund gå till dokumentet i sig själv och se vad detta säger.

Enligt William Lane Craig så är inledningen till Lukasevangeliet skrivet i klassisk grekisk terminologi, precis så som de grekiska historikerna skrev[15]. Efter inledningen så byter Lukas till att använda en mera vanlig grekiska, men han har visat att om han vill så kan han presentera innehållet som en historiker.

Lukas var antagligen inget ögonvittne till Jesus själv. När han försökte att sammanställa sitt material gick han enligt egen utsago mycket noggrant tillväga, hans arbete påminner mycket om en historikers arbete. Grundligt talade han med människor och han läste säkert det han kunde komma över innan han försöker att sätta ihop allting i kronologisk ordning. En intressant iakttagelse är att Lukas i Apostlagärningarna kapitel 16 börjar skriva i första persons plural. Detta går att hitta på flera ställen:

Vi lade ut från Troas och seglade rakt över till Samotrake och nästa dag till Neapolis..[16]

En gång när vi var på väg till bönestället, mötte vi en slavflicka som hade en spådomsande..[17]

Efter att ha skilts från dem och lagt ut, seglade vi rakt mot Kos..[18]

Skeptiska kritiker vill här hävda att man inte ska ta "första persons" skriverierna som Lukas använder sig av bokstavligt. De menar att det var vanligt att skriva i första person i sjö berättelser. Problemet som kommer är att många av Lukas händelser som han nedskrivit inte tar plats på havet, utan på land. Än värre är att när man kollat upp sjö berättelser så har det visat sig att de inte alls skrivits på det sättet. Allting har visat sig vara ett "akademiskt påstående med mycket fantasi"[19].

Det som är troligast är att Lukas i mellan åt slog följe med Paulus och de andra på deras resor. Och då skriver han i första person eftersom det är det naturliga. Detta gör att Lukas står i första hands kontakt med de första ögonvittnena av Jesus tjänst och liv. Och därmed kan man absolut inte avfärda honom som ointressant i det historiska sammanhanget. (Nya Testamentet - del 1, Johannes Forsberg, 2004)

Viklund borde bättre redogöra för hur han närmar sig historiska antika dokument. För den intresserade finns det bra uppslag för detta här. Att enbart bort förklara ett dokument på grund av spekulativa dateringar känns inte riktigt seriöst.

Johannes Forsberg

Debatt om den historiske Jesus - en sammanfattande analys

Många mötte igår (torsdag den 13 september) upp på Kafé Station i Umeå för att bevittna debatten mellan CredoAkademins direktor, till lika Svenska Evangeliska Alliansens generalsekreterare, Stefan Gustavsson och amatörforskaren Roger Viklund från Röbäck. Ämnet för kvällen var – den sedan slutet av 1700-talet debatterade – frågan om den historiske Jesus. I forskarkretsar handlar idag diskussionen kring den historiske Jesus mestadels om vad han gjorde, påståendet att Jesus är en historisk person brukar i regel ej ifrågasättas av forskarna. Bland historikerna råder idag i en konsensus kring att den rimliga slutsatsen utifrån det historiska materialet är att Jesus har levt, medan man ibland i den populära debatten och amatörforskningen fortfarande för fram tanken att den historiske Jesus aldrig har funnits.

Föremålet för gårdagskvällens debatt var den fundamentala frågan om Jesus överhuvudtaget har existerat. Som helhet var debatten både intressant och klargörande. Rogers tes är – som titeln på hans uppmärksammade bok Den Jesus som aldrig funnits avslöjar – att Jesus aldrig har existerat. Roger försöker underminera den historiske Jesus existens genom att (1) hävda att de utombibliska källorna om Jesus måste underkännas, (2) argumentera för att evangeliernas tillkomst är av sådant sent datum att de inte kan fungera som trovärdiga vittnesbörd om Jesus, (3) föra fram tanken att Paulus i sina brev verkar ovetande om vad evangelierna påstår om Jesus och (4) hävda att evangelierna egentligen är ett hopkok av en mängd olika mytologiska källor. Dessa fyra påstående bemöter Stefan i debatten och hävdar att samtliga är felaktiga. De utombibliska källorna kan – även om de har sina brister – inte avfärdas. Evangeliernas tillkomst är av ett sådant datum att de kan vara ögonvittnesskildringar. Paulus är i sina brev inte ovetande om evangeliernas påståenden om Jesus. Kärnan i evangeliet är inte en stor mängd mytologiska källor, vilket inte minst visas genom att olikheterna mellan evangeliet och de mytologiska källor som Roger åberopar är betydligt större än likheterna. (Den som är intresserad av att mer utförligt ta del av Stefans kritik hänvisas till: http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=104107)

Redan i sitt inledande anförande identifierar Stefan det centrala problemet med Rogers amatörforskning, nämligen hans problematiska historiska metod. En historiker undersöker källor och dessa är mestadels i form av texter. De texter som ger information om olika historiska skeenden från långt tillbaka lämnar ofta en hel del i övrigt att önska och man kan inte dra några vattentäta slutsatser. En historiker arbetar med sannolikheter, den tolkning som verkar mest rimlig bör föredras. De viktigaste källorna om Jesus är just evangelierna och i dessa skrifter framställs Jesus som en historisk person. Det finns inga andra centrala källor som ger en alternativ beskrivning av Jesus som en påhittad fantasifigur. Även om evangelierna ur historisk synvinkel inte kan fungera som orubbligt bevis – det är ju i sig en omöjlighet att hundraprocentigt visa att en viss person levde för tvåtusen eller hundra år sedan – så är historikerna överens om att den rimliga slutsatsen måste vara att Jesus har levt. En viktig orsak till den slutsatsen är helt enkelt att det inte finns historiska belägg för någon rimlig alternativ förklaring. Men som bekant hindrar detta inte personer från att föra fram alternativa förklaringsmodeller där Jesus varken betraktas som grundaren av kristendomen eller som historisk person. För att få en sådan alternativ förklaring att verka tilltalande måste man då för det första försöka minska trovärdigheten i den allmänt vedertagna tolkningen och detta görs vanligtvis genom att de bibelpassager som talar om Jesu liv undermineras. I debatten med Stefan ägnar Roger en stor del av sin tid åt just detta, men hans resonemang har svårt att övertyga. Något som han ofta återkommer till är likheterna mellan olika äldre källor och evangeliet. Ett exempel: Roger menar att likheten mellan vissa delar i Jesu undervisning och vissa avsnitt i Gamla Testamentet bevisar att sådana evangeliepassager inte är autentiska. Men det är väl knappast orimligt att tänka sig att en person som uppfattade sig som den judiske Gudens Messias framförde en undervisning som stod i nära relation till GT? Och har Roger missat att historien ofta upprepar sig? För det andra måste en alternativ förklaring innehålla en beskrivning av hur kristendomen har kunnat uppkomma utan att Jesus har existerat. Eftersom de viktiga källorna inte har någon annan beskrivning kan alternativa förklaringar inte få något större empiriskt stöd och innehållet i dessa tenderar därför att bli i hög grad spekulativa. Den av Roger framförda alternativa slutsatsen – att evangelierna är en sammanställning av en mängd olika mytologiska källor – är inget undantag. Den slutsatsen är inte minst orimlig ur ett kontextuellt perspektiv. Som en del historiker har påpekat var mysteriereligionerna ett inslag i den grekiska-romerska kulturen som var främmande för den judiska miljön. Detta har också Stefan lyft fram i tidigare kritik av Roger. Under gårdagens debatt tyckte jag dock att denna kontextuella dimension inte fick något nämnvärt utrymme, det är synd eftersom det enligt min mening är tydligt att synen på Jesus som en historiskt verklig apokalyptisk profet passar betydligt bättre in med den historiska verkligheten i Israel för tvåtusen år sedan än uppkomsten av en fabricerad religion ur en stor mängd mytologiska källor.

Så långt har jag ägnat utrymmet åt en vetenskaplig analys. På vilket sätt var då gårdagens debatt värdefull för Guds rike? Med tanke på det utrymme som ifrågasättande av Jesu historiska existens har fått i svensk media de senaste åren är det viktigt att vi som kristna tar vara på det intresse som just nu finns för Jesus och de tillfällen som ges till debatt. Frön till tvivel har säkerligen såtts hos en del kristna p.g.a. den senaste tidens ifrågasättande av Jesus och av den anledningen är det angeläget att visa att det inte finns någon objektiv grund för påståendet att Jesus inte funnit. Det är också viktigt att visa icke-kristna att det inte är en historisk sanning att Jesus bara är en mytisk person. Folk som har en sådan föreställning får svårt att ta kristendomen på allvar och de blir då svårare för dessa människor att vända sig till Gud. Ifrågasättandet av Jesu historiska existens har haft utrymme i den offentliga debatten ända sedan slutet av 1700-talet och gårdagskvällens debatt kommer inte att ”lösa” denna fråga. Men har den rätat ut något tvivel hos någon kristen eller medfört att någon som inte har tagit emot Jesus gått vidare från frågan om Jesus verkligen har existerat till frågan om vem Jesus egentligen var, så var debatten en succé. Frågan om vem Jesus var är, som Stefan sa vid debattens avslutning, en betydligt intressantare och viktigare fråga.

Leif Svensson

Välkommen

Välkommen till Apologetik !

Här skriver vi om relevanta områden som berör vår kristna tro.