Politik och Svenska kyrkan

Enmansutredaren Hans Regners förslag att samkönade par ska kunna ingå äktenskap (idag har de endast rätt att ingå partnerskap) har varit ute på remiss i Svenska kyrkan. Svaren från de olika instanserna har varit tvetydiga och debatten på det senaste kyrkomötet visar på en djup kluvenhet. Frågan om vigsel av homosexuella splittrar Svenska kyrkan.

Det mesta talar dock för att Svenska kyrkan kommer att få bekänna färg i frågan om en inte alltför avlägsen framtid. Eftersom alla partier utom kd nu vill införa samkönade äktenskap kommer med största sannolikhet den svenska äktenskapsbalken snart att förändras. Om Svenska kyrkan vill behålla vigselrätten i framtiden kommer man således vara tvungen att acceptera att viga både heterosexuella och homosexuella par. Med andra ord: en förändring av äktenskapsbalken kommer att tvinga Svenska kyrkan till att säga ett ja eller ett nej till vigsel av homosexuella i kyrkan.

Vad Svenska kyrkans slutgiltiga besked i frågan om vigsel av samkönade par i kommer att bli är svårt att sia om. En kraft som verkat för en positivare syn på vigsel av homosexuella är socialdemokraterna. Deras inflytande är inte begränsat till kyrkomötet. Också i media gör företrädare för den socialdemokratiska kyrkopolitiken ständigt sina starka röster hörda i frågan – den mest inflytelserika av dessa tillhör utan tvekan Aftonbladets politiska chefredaktör Helle Klein. Hennes uppmaning i Aftonbladets ledarkrönika 24/9 till hur kyrkan ska ställa sig till äktenskap för homosexuella går inte att misstolka: ”Välsigna kärleken. Sluta diskriminera.”

Vilken ordning vill då Klein och andra socialdemokrater ha i Svenska kyrkan? En ledtråd finner vi i Kleins analys av den vid det tidiga 1900-talet så inflytelserike och nationalistiskt inriktade teologen J A Eklund. Det han kan lära oss idag är, enligt Klein i sin blogg 3/10, att det är ”människors livssituation här och nu – kontextualiteten som ska vara utgångspunkten. En folkkyrkan kan aldrig förakta folket.” Kyrkan bör därmed anpassa sig efter folket eller mer radikalt uttryckt: folket bör bestämma kyrkans utformning.

Helle Kleins tankegångar passar bra ihop med hur socialdemokraterna har bedrivit sin kyrkopolitik alltsedan andra världskrigets slut. Det uttalade syftet har varit att göra om Svenska kyrkan till en öppen och demokratisk folkkyrka. Svenska kyrkan skulle bli en del av det svenska folkhemmet. Idealet har varit en kyrka som sätter folkets behov i centrum och som styrs utifrån demokratins principer. Med folk avses här inte kyrkofolket utan svenska folket i allmänhet. En konsekvens av denna syn är att kyrkan borde styras av folket – vilket i praktiken innebär att makten samlas hos politikerna eftersom de är folkets valda företrädare.

Att socialdemokraterna har haft ett enormt inflytande över Svenska kyrkan under 1900-talet går inte ta miste på och man har i stor utsträckning lyckats uppnå sina kyrkopolitiska mål: att överföra de socialdemokratiska principerna på Svenska kyrkan. Ett tydligt tecken på detta är att den socialdemokratiska kyrkosynen genomsyrar Lag om Svenska kyrkan – som sedan år 2000 reglerar Svenska kyrkans relation till staten – där det bl.a. står att Svenska kyrkan ska vara en öppen och demokratiskt styrd folkkyrka. Trots att Svenska kyrkan numera inte längre officiellt är en statskyrka, innebär lagen i praktiken att staten fortfarande har ett starkt inflytande över Svenska kyrkan.

Vi kan alla lära oss något av Svenska kyrkans belägenhet. När staten har makt över kyrkans lära blir konsekvenserna allvarliga. Ett vanligt förfarande inom Svenska kyrkan har varit att de kristna värderingarna har fått ge vika för andra politiska intressen. Det är så vi måste förstå den nu aktuella frågan om vigsel av homosexuella. Trots att Bibeln är kristallklar i sin uppfattning att homosexualitet är synd, kan starka politiska krafter åstadkomma att Svenska kyrkan officiellt kommer att inta en positiv hållning till äktenskap för homosexuella. Med all säkerhet skulle en sådan utveckling för Svenska kyrkan innebära ytterligare en urvattning av den kristna tron och en minskad respekt för Bibelns auktoritet. Många gånger tycks Svenska kyrkan framstå som mer lik en demokrati än en teokrati. Demokratiska ideal för med sig mycket gott, men när dessa blir det överordnade perspektivet i kyrkan är någonting fel. Kyrkan fungerar som den ska endast då Gud är vid rodret. Här hade Svenska kyrkan kunnat lära sig något av sin egen portalgestalt Luther, som inte minst i sina tankar om de två regementena (kyrkan och den världsliga överheten) ofta betonade hur kyrkans verksamhet förvanskas – och hindras från att utföra sin av Gud bestämda uppgift – när den världsliga makten får påverka dess lära. Låt oss hoppas att Svenska kyrkan i större utsträckning blir medveten om den problematiken i framtiden!

Leif Svensson