Vetenskapen och Tron

En fråga som säkert majoriteten av alla kristna någon gång funderar över, är hur vetenskapen och tron relaterar till varandra. Är vetenskapen ett stort hot mot den kristna Guden, eller öppnar den dörrar för nya förståelser av Bibel passager och områden vi tidigare inte visste speciellt mycket om?
Behöver kristna känna sig hotade och omvänt, behöver vetenskapen känna sig hotad av kristna?
Vi kan lätt hitta många frågor som är värda att fundera över.

Bland historiker idag blir det mer och mer känt att den tidigare bilden där religionen stod i konflikt med vetenskapen, är djupt missvisande. Bilden är långt mer komplex än man tidigare trott. Detta vet de allra flesta historiker, dock möts vi ständigt av samma konflikt argument mellan vetenskapen och tron i populär litteratur och viss media. Sam Harris, Christer Sturmark, Richard Dawkins är ett fåtal som sprider denna propaganda vidare, trots att vissa av ovan nämnda borde ha kommit i kontakt med kolleger i deras universitets långa korridorer, som kunde upplysa dem om verkligheten.

När Upplysningens genomslag var fullbordat ställdes teologer inför en helt ny utmaning i att försvara sig inför den sekulära filosofi och vetenskapstro som etablerades inom akademin. Ett återkommande drag är att oavsett vilken teologisk riktning/skola vi betraktar, kommer vi upptäcka samma tendens.
TRON blev något som man slet loss från sanningkriterier, den kunde omöjligt testas eller visas vara felaktig, den rörde sig i en egen sfär. Sekulär filosofer hymlade inte om att det var just denna sfär de ville se tron inom. Hedenius föregångare Axel Hägerström skrev:

”Det ges endast ett sätt att rädda religionen från undergång, och det är att slita den helt lös från sanningsfrågan”, skrev exempelvis Uppsalafilosofins fader Axel Hägerström".

(Stycket som följer är citerat från mig själv, källförteckning till noter hänvisas till länken)

Vidare kan man höra i modern retorik samma utlåtanden. Det intressanta är att man från en sådan utgångspunkt får en privat tro, utan konsekvenser eller inflytande, en närmast blind tro. Ytterligare en intressant aspekt i det hela är att både extrema liberal teologer som Bultmann eller dialektiska teologer som Barth, eller teologer från Lundaskolan, trots olika uppfattningar kring viktiga områden i dogmatiken, alla på sitt sätt tog tron till samma sfär, dock med olikheter.

Motiven kunde vara olika: för Bultmann var det en hängiven övertygelse om att Upplysningen skalat bort det oäkta i tron som drog honom till sfären. Då han ansåg att Jesus var en kultlegend som evangelierna utvidgat[10]och att detta gjorde det svårt att tala om den verkligt historiska Jesus[11], så blev Kerygman det viktiga som fanns kvar. I förkunnelsen lever Jesus. Bultmann ville rädda det som kunde räddas av den sanna tron och den tron hade ingenting med sanningskriterier att göra, tvärtom var ett försök att argumentera för sin tro eller intellektuellt ta ställning genom att överväga argument en ödeläggelse för trons innebörd:

”Should an attempt at proof succed, this would mean the destruction of faith. Only a decision to believe wholly apart from evidence will bring one into contact with the existential significance of the gospel”.[12]

För Barth var motiven annorlunda, i sin dialektiska teologi var teologin ett anspråk på att vara tal om Gud.[13] Teologins uppgift var som vägröjare, inte utläggare. Det var språket som kunde vara den tänkbara utvägen för att tala om Gud[14], en till synes ganska fruktlös väg om man ska citera Barth själv när han skriver om Gud:

”He meets us as the One who is hidden, the One about who we must admit that we do not know what we are saying when we try to say who He is”.[15]

För Barth fanns det ingen kunskap eller erfarenhet som inte är mänsklig. Kanske var det även därför han till skillnad från de svenska teologerna aldrig förutsatte en Gudskontakt eller Gudsgemenskap till grund för att kunna tala meningsfullt om Gud.[16]För Barth gick Gud inte att nå genom förnuftet eller logiken, han stod bortom dessa verktyg.

När vi kommer till de svenska teologerna hittar vi samma sfär av andra orsaker. Här verkar det dock mer konkret ligga till grund en naturalistisk filosofi (naturalism) som pressar teologerna att hitta lösningar för tron på ett konkretare sätt än hos Barth.[17]För Nathan Söderblom blev tron en historisk fortgående uppenbarelse, där religionen och vetenskapen blir två perspektiv på samma verklighet. I en flört med pietismen brister Nathan sedan ut i extas att teologin baseras på det inre livet och fromheten.[18]

För Billing hörde evangeliet och tron till det inre området som inte kan gestaltas i det yttre. Trons innersta väsen är någonting privat, med andra ord. Denna tro får man genom evangeliet som föder tron, men man kan inte förfoga över den.
Anders Nygren ser mig som en av de mest motsägelsefulla av de svenska teologerna i sin egen argumentation. Under krigstiden inspirerades han av den anglosaxiska filosofin, och gör ett uttalande som skulle göra självaste Axel Hägerström varm inombords:

”Religionen är en autonom erfarenhetssfär som till följd av sin ateoretiska karaktär omöjligt kan komma i konflikt med den profana vetenskapen”.[21]

Nygren gör för det första ett kategoriskt misstag enligt mig då han likställer alla religioner. Världsreligionerna till sitt fundament och innersta väsen har olika anspråk när det gäller hur de är bundna till den historia vi lever i. Nygren gör enligt mig en grov och felaktig förenkling. Vidare verkar han som jag nämnde inte vara stringent i sina tankar. För när vi pratar om tron som en privatsak proklamerar Nygren: ”Lika gärna kunde man stämpla kulturen i dess helhet såsom uteslutande vars och ens privata angelägenhet”.[22]Om alla religioner är ateoretiska och omöjligt kan komma i konflikt med den profana vetenskapen (och sekulära filosofin) blir den inom den privata sfären. Jag har svårt att se hur man kan resonera annorlunda. Möjligtvis ska det vara genom att gå känslans väg, men vem skulle acceptera att en sådan tro skulle kunna tala till en verklighet i nuet, med auktoritet? Religionsfilosofin och teologin hade enligt Nygren två olika uppgifter:

a) Religionsfilosofin kan visa att religionen i kulturen har en given roll.

b) Teologin kan fylla denna roll med innehåll som endast finns inom ramen för den kristna tron.[23]

Den sista som redovisas blir Gustav Aulen. För honom baseras tron på det levande Gudsordet och teologins roll är att avgöra vad som är viktigt och mindre viktigt, i detta fungerar teologin som en endräktverk för kristenheten. Kärnan i det kristna livet är ett religiöst förhållningssätt till livet. Religionen är en gripenhet och ett livsförhållande till Gud. Teologin måste vara vaksam och slå vakt mot intellektualismen både utanför och innanför teologin själv och värna om den levande Gudsgemenskapen.[24]Dock ansåg även den Schleiermacher-influerade Aulen att tron går utöver det mänskliga tänkandet med gör tillvaron meningsfull och på sitt sätt förnuftig.[25]

Lundateologin kan sammanfattas med att de starkt betonade skillnaden mellan den religiösa tron och vetenskapens domäner. Ofta beskrivs det hur teologen undviker att vara på samma område som vetenskapen, istället flyttas tron till sin egen sfär. Dock anser jag mig kunna säga att teologerna inte bara gjorde detta för vetenskapen, utan snarare på grund av filosofin som användes med vetenskapen som plattform[26]. Men detta är en parantes i sammanhanget. De teologer jag presenterat är barn av sin tid och hade sina förutsättningar och klimat att arbeta inom. Det finns utifrån det jag presenterat två gemensamma nämnare som jag ser det bland dessa teologer. De var alla tvungna att handla utifrån det nya intellektuella klimatet som kom med upplysningen, och de var alla ute efter att rädda det som de ansåg vara den sanna kristna tron, dock kunde orsakerna och vägen dit se markant olika ut.

--- SLUT CITAT ---

Detta som jag skrivit om ovan visar fragment av hur man reagerade på den nya sekulära filosofin och vetenskapen i upplysningens anda. I nästa inlägg vill jag skriva mer om nutid och hur man kan förhålla sig till vetenskapen och tron.

* Fram till dess kan läsaren fundera på hur denna betraktar ordet tro. Är den blind? Har den relevans för verkligheten vi lever i, eller bara för den privata personen?

Johannes Forsberg